nivran

 

 

Här kommer ännu ett tonfiskrecept. De är alltid lättlagade, inte lika mycket krångel som med kyckling och kött. Tonfisk är underskattat faktiskt - finns mycket man kan hitta på med det.

• 400 g pasta
• 2 paprikor
• 1 purjolök
• 1-2 burk tonfisk
• 3 dl creme fraiche och ev. lite (typ ½ dl) vispgrädde
• Salt, svartpeppar

Koka pastan. Kärna ur och tärna paprikan. Strimla purjolöken. Fräs paprikan och purjolöken i smör i en stekpanna. Rör ner crème fraiche (och ev. grädden) och låt det koka ihop någon minut. Låt tonfisken rinna av och häll i den (jag föredrar alltid tonfisk i filébitar som jag mosar med gaffel eller så kör jag en burk filébitar och en burk finfördelad), rör om och smaksätt med salt och peppar. Jag kryddade inte med något annat den här gången men jag kan tänka mig att curry i skulle vara jättegott! Curry funkar alltid bra med tonfisk. Blanda den färdiga tonfisk-såsen med pastan.

Alla kommer vi, en dag eller natt, försvinna, varenda en av oss skriver en historia som kommer sluta med ingenting. Bara svart, bara ett slut, kanske inte ens det. Historier som kommer glömmas i tidlösheten, ty sedan tidernas begynnelse har allt som fått liv haft en tendens att gå under. Att gå förlorat, eller dö, med minnet, med människan. Min historia är inte på något sätt enastående eller ensam i sitt slag, måhända att den inte kommer bli storslagen, den kommer inte inspirera människor till att finna sig själva eller åstadkomma stordåd. Den är bara just det den är, en historia, som alla andras, fast den är min, bara min. Det är hela mitt liv och för mig är den fullkomligt originell. Och vi alla går igenom slagen på krigsfälten, den där oändliga kampen om livet, stridandes för en redan i förväg förlorad strid, bara för att kunna skriva vår historia, den där som kommer sluta med ingenting.

En människa må vara bara en förbipasserande bris genom livets alla årstider, och fler är de än fyra stycken, de är vår och sommar och vinter och höst och så finns det storm och lugn och åska och fröjd och grönska och dimmor och glädje eller förtvivlan. En människa må vara ingenting mer än det, något tillfälligt och kortlivat genom allt det där, men varenda en av oss lämnar spår. Somliga djupare än andra. Dessa avtrycks intensitet är inte en fråga om tyngd eller framgång, det handlar om förmågan att besitta någons hjärta, att känna dess sorger och lyckor som sina egna. Att vara god, att vara godheten, att sprida den för att krossa det svagaste som  existerar i dess mäktigaste form: ondska. Ondska. Jag smakar på ordet, känner på det, dess form och kanter, uttalar det med avsky, stannar till, drar ett djupt andetag. Det känns främmande i min mun. Smustigt, avskyvärt, motbjudande. Så litet, så obetydligt litet, men ack så ödeläggande, ack så förödande. Och den har varit upphov till en hel armé av frågor som har mascherat genom mitt huvud, förgiftat varje tanke, orsakat ett tillstånd av kaos. Men jag har utvecklats till att förstå; varje fråga är inte till för att besvaras, ty sanningen kan ibland vara farligare, skadligare än någon materia i vårt universum. Så jag tiger, jag behåller mitt lugn med en förlitan på Guds dom, medveten om att varje ord, varje tanke, varje handling har sitt pris.

 

Bakade den här vita kladdkakan på rekordtid vid ett "oväntat besök" (hej gevalia-reklam). Klassisk kladdkaka ligger mig varmt om hjärtat men ibland får man lov att experimentera.

• 100 g smör/margarin
• 100 g vit choklad
• 2 ägg
• 2 dl socker
• 2 tsk vaniljsocker
• 2 dl vetemjöl

Smält smör och choklad tillsammans. Vispa ägg, vaniljsocker och socker. Tillsätt smöret och rör ner vetemjöl. Häll smeten i en smord tårtform med löstagbara kanter. Grädda i 15-20 minuter i 200 grader (förvärmt). Pudra över florsocker (med hjälp av en liten sil), servera med glass eller grädde och dekorera med valfria bär.

 

Himmelskt god! Den här blev verkligen en hit här hemma!

Pajdeg

• 150 g margarin
• 3,75 dl vetemjöl
• 0,75 krm salt
• 1,5 dl keso

Blanda ihop smör/margarin, mjöl och salt och tillsätt keso; arbeta alltihop samman till en deg. Tryck ut i en pajform (botten och kanter) och ställ in i kylen i minst 45 minuter, annars kan man slänga in den i en kvart i frysen också. Detta är viktigt för att inte pajdegen ska smälta samman senare. Under tiden, förbered fyllningen.

Fyllning

• 1 gul lök
• 500 g köttfärs
• 1 burk krossade tomater
• 2 msk chilisås
• 1 tsk soja
• 1-2 msk créme fraiche
• 2 vitlöksklyftor
• Salt, svartpeppar, basilika, oregano

• 2 tomater
• Ostskivor

Sätt ugnen på 200 grader. Hacka löken och bryn den tillsammans med köttfärsen i lite matfett i stekpanna. Tillsätt krossade tomater, chilisås, soja och crème fraiche. Pressa ner vitlök och krydda med salt, peppar, oregano och basilika. Smaka av och låt puttra på svag värme i 10 minuter. Låt svalna lite innan köttfärsröran fördelas i pajformen. Hyvla ost och täck pajen med ett lager ostskivor. Skiva sedan tomater och lägg ovanpå osten och avsluta sedan med ytterligare ett lager ostskivor. Grädda i mitten av ugnen i ca 25-30 minuter.

 

Ett jättelätt recept som min kusin lärde mig för länge sedan, går hur snabbt som helst att slänga ihop och smakar riktigt gott (jag tycker om ketchup till också). Ett tips till er som likt mig inte vill spendera en evighet i köket efter en lång arbetsdag!

• 2 burkar tonfisk
• 1 gul lök
• 1 burk krossade tomater
• ½ paket passerad tomat
• 2 msk tomatpuré
• Salt, svartpeppar, oregano, paprikapulver

Hacka löken. Häll i lite av oljan från tonfisken och fräs löken i den på svag värme i en kastrull. Häll på tonfisken och hetta upp under omrörning. Häll i krossade tomater, passerad tomat och tomatpuré. Koka upp under omrörning. Salta, peppra och krydda efter smak. Låt småkoka i 10-15 minuter. Servera med valfri pasta, jag föredrar dock alltid spaghetti till den här såsen.

Jag måste bara rekommendera denna fantastiska bok! Nu var det ett tag sedan jag läste ut den och jag har hunnit smälta berättelsen någorlunda, men åh vad den träffade. Vad den berörde. Vad den rörde om! Kanterna på min bok är helt nötta då jag har envisats med att bära den med mig vart jag än gick, att dra mig loss från den var helt omöjligt. Även nu när den är färdigläst är den svårt att släppa; den smyger sig in i ditt huvud och hjärta och bygger ett bo där. De mentala bilderna som uppenbaras när man läser en bok har få gånger varit så tydliga som nu, och de sitter kvar, djupt inpräglade.

Det här är en välskriven och otroligt gripande, omskakande berättelse om Palestina och dess bittra öde. Den tar oss med från början (början på slutet), från en lycklig palestinsk by som andades doften av frihet år 1948 till ett belägrat och sorgset Jenin år 2002. Läsarna slängs ur den ena händelsen in i den andra och allt är taget rätt ur historien, rätt ur den smärtsamma verkligheten. Vetskapen om att man läser om den terror som palestinska barn, generation efter generation, lever fyller en med djup förtvivlan. Boken är uppbyggd just på detta sätt; vi får följa generation efter generation - från en man till hans barnbarns barn. Kan ni fatta det? I mer än 60 år! De plågas i sitt eget land i ett oändligt krigsspel av de som själva utsatts för liknande saker! Man fylls med så mycket bottenlös sorg när det slår en att dessa barn inte känner till någon annan värld än den de föds till, fylld av hat, tårar, död, terror, sorg och smärta. Men mitt i allt kaos finner de även kärlekens magi, livnär sig på tron och hoppet om framtiden.

Den kan ge en lite segare läs-start, men ju längre in i boken man kommer och ju mer man lär känna karaktärerna desto svårare blir det att sluta, och desto svårare kan man lämnas oberörd. Man får ta del av en spännande historia (eller historier, alla invävda på ett fantastiskt sätt) om en familjs dramatiska öde. Mot slutet gick det inte längre att hejda tårarna. Jag grät för er, Palestinas barn..

"Mi cemo vas dovoditi u iskusenje malo sa strahom i gladovanjem, i time sto cete gubiti imanja, zivote i ljetine. A ti obraduj izdrzljive,
one koji, kad ih kakva nevolja zadesi, samo kazu: "Mi smo Allahovi i mi cemo se Njemu vratiti!" Njih ceka oprost od Gospodara
njihova i milost; oni su na pravom putu!"
Al Baqarah, 2:155-157