nivran

I

Varje ny gryning satt hon vid köksfönstret som vette ut mot skolgården med längtansfull blick. Trots tystnaden som härjade i varje kvadratmeter av huset och borrade ett svart hål fyllt av ingenting i hennes bröstkorg tappade hon aldrig tron om att de en dag kanske skulle komma tillbaka. Hoppet sägs är det sista som lämnar människan. Först när livet, när själen inte längre finns kvar för att låta ett hjärta slå, först då släcks det sista glödet av hopp.

En dag skulle hennes enda son, tillsammans med hennes livs kärlek, fyra bröder, otal vänner och grannar återvända.

Föräldralösa barns snyftningar, en mors övergivna gråt. Fortfarande kunde hon höra de smärtsamma tårarna trilla ner mot marken, slås sönder som kristaller mot den fasansfulla natten.

II

Han var fjorton år.
Han hade längtat med iver till sin födelsedag. Till den dagen då han äntligen skulle få nya skor. Börja på en ny skola. Lära kanna nya vänner. Han hade längtat till allt det som andra fjortonåriga pojkar längtade till. Att få börja leva.

Någonting inom honom sa att snart, snart skulle allt vara över. Det kallblodiga kriget hade hänsynslöst tagit oskyldiga liv under fyra års tid, men han visste.. att det snart skulle ta slut. Bättre tider väntar runt hörnet, så brukade hans mor säga, viska lågt for sig själv nar hon trodde att han sov. Mest av allt längtade han efter det. Han längtade efter tystnaden. Att granaterna skulle sluta eka bland bergen.

Men han visste inte vilket öde som väntade honom. Han visste inte vad en varm, solig dag i juli kunde bringa.
Han hade ingen aning.

III

Hon kunde fortfarande för sitt inre, i detalj, spela upp dagen då de kom. Som om det vore imorse eller igår kunde hon minnas sin sons oskyldiga ansiktsuttryck, förvridet av rädsla, stelt av skräck. Det fanns inte en enda tårdroppe på hans kind. Inte ett enda spår av ont. Bara smärtan i hans gröna ögon när han i förtvivlan försökte finna hennes blick som ett rop på hjälp.

Mamma... hade han viskat. Inget mer, bara det. Mamma. Hans röst ekade fortfarande ut i natten.
Mamma.
Mamma.
Mamma.
Hon hade skrikit, slitit, gråtit, kämpat. Förgäves.
Han är bara fjorton.
Ta inte honom.
Ta mig.
Han är mitt liv.
De hade hotat med att skjuta henne, gycklat om vem som skulle våldta henne först, pratat om att rista in ett serbiskt kors över hela hennes kropp. Men ingenting gjorde så ont, ont, ont som lidandet i den stunden hennes pojke, hennes lilla pojke, slets ur hennes famn.

Hon glömde det inte. Hon glömde det aldrig. Hon kunde inte sluta minnas hur de förde bort dem. Allihop. På rad gick de i tystnad, det enda som hördes var de minstas kvävda snyftningar begravda i sina mödrars bröst.

IV

De gick i en lång rad, två och två.
Händerna bakom ryggen, huvudet nerböjt. Ingen sa något, ingen fällde några tårar.
Alla visste vilket öde de gick till mötes. Att de promenerade rätt in i en skoningslös död. Men ingen sa någonting.
Framför honom gick grannens pojke. Tio, kanske elva år. Han såg ännu mindre ut med huvudet nerböjt och axlarna framåtlutade. De tunna benen såg knappt ut att kunna bära hans kropp, paralyserad av skräck.

Han såg sig försiktigt omkring. Alla gick lika lugnt med blickarna spända på marken framför sig. Som om det var den vanligaste sak att göra en varm dag i juli. Dagen som skulle bli förevigt märkt, föralltid fylld med ljudet av mödrars sorg. Hjärtat bultade hårt, han kunde höra det slå även uppe i huvudet, men lugnet vilade över honom som en förbannelse. Han ville skrika, kämpa, fly. Klösa, riva..

Som i ett töcken, i en dimma av oklarhet tryckte plötsligt en av de skäggiga männen honom ner på marken. Han visste att det inte fanns någon utväg. Han visste att han aldrig skulle få uppleva sin femtonde födelsedag, somna till sin mors röst någonsin igen. Lyssna på hennes viskningar som en vaggning till sömns. Yxan höjdes högt över hans huvud. Han kunde höra sin pappas förtvivlade skrik någonstans långt, långt borta. Smärtan spred sig likt ett gift in i venerna, förgiftade varje sinne, varje tanke, varje känsla.

Bara ett skrik hittade sin väg ut. Ett enda skrik. Sedan blev det tyst.

Hans sista önskan var att hans mor skulle finna honom igen.

V

Det värsta var inte över. Det värsta skulle aldrig ta slut.
Det värsta var att hon inte visste vad som hade hänt honom. Var hade de fört honom? Hur länge hade han plågats? Hade han lyckats fly, överleva? Hade han gråtit, skrikit om hjälp.. eller hade han i tystnad omfamnat slutet? Var är han? Var är hennes älskade? Var finns alla som någonsin höll hennes hjärta kärt?

Sto vas nema?

Trots att hon innerst inne visste att han aldrig mer skulle återvända, trots att hon visste att ingen av de bortförda någonsin skulle återvända, så skulle hon inte finna frid förrän hon kunde få sätta sig vid hans grav. Höja händerna mot skyarna och be en sista bön. Hoppets svaga flamma skulle fortsätta att brinna fram till den dagen någon dök upp i hennes dörr för att meddela att de hittat honom. Först då, när hon identifierat hans kvarlevor och sett den mörkblåa klockan som hade vilat på hans handled dagen han försvann skulle hon sluta vänta varje gryning vid köksfönstret som vette ut mot skolgården med längtansfull blick. Först då, när hon funnit honom igen.

Hennes enda son, en oskyldig själ.