with you went so much of me

The world may never notice
If a rosebud doesn't bloom;
Or even pause to wonder
If the petals fall too soon
 
But every life that ever forms,
Or ever comes to be
Touches the World in some small way
For all eternity
 
The little one we longed for
Were swiftly here and gone
But the love that was then planted
Is a light that still shines on
 
And though our arms are empty,
Our hearts know what to do
Every beating of my heart says
"I Remember You"
 
❤ In loving memory of our baby girl 16.03.03 

never forget, never forgive 11 july 1995

Varje år den elfte juli upplever jag att världen blir en mörkare plats, så även idag. Det känns som att himlen plötsligt hänger som en tung börda över våra axlar, och maktlöst står vi i dunklet och famlar. Det blir tyst. Jag hör inte längre fåglarna locka varandra med sina rop, jag hör inte trädkronornas sång och vågorna lägger sig tyst och stilla mot strandkanterna världen över. Trafiken hade kunnat frysa, för dess brus når inte mina öron. Tystnaden lägger sig över berg och dalar, sväljer allt levande i sitt mörker och sorg.
 
Det blir tyst när vi minns den elfte juli, nittonhundranittiofem. Dagen som alltid kommer vara förknippad med sorg, bedrövelse och saknad på ett sätt som inte går att hantera. För lika hastigt som när en ljuslåga slocknar i brist på syre slocknade den dagen tio tusen liv - brutalt och i grymhet, i hjärtat av Europa. Alldeles i onödan, fullkomligt i orättvisa.
 
Finns det utrymme för tårar? Finns det utrymme för vrede och sorg? Eller är vi dem som i tysnad bör sörja, som i tysnad bör glömma, som i tysnad bör förlåta. Aldrig. I Srebrenicas namn skall vi aldrig glömma, aldrig förlåta. Alltid minnas. Femtio tusen människor var där idag för att begrava ytterligare 520 söner, makar, fädrar. Bröder, morbröder, farbröder, far- och morföräldrar. Grannar, vänner, kusiner, släktingar. Ytterligare 520 landsmän, 520 hjältar, 520 martyrer som blivit framgrävda ur några av de hundratals massgravarna. Femhundratjugo själar som inte funnit sin frid på sjutton år - fram till idag. Den yngsta var i tidiga tonåren, den äldsta 90 plus, några stycken var kvinnor. Jag stirrar på namnen och årtalen och försöker inte ens svälja klumpen i halsen, trycka bort tårarna i ögonvrån. Plötsligt har offrena ett ansikte, ett namn, en titel, en personlighet. De välkända filmklippen från de heta sommardagarna 1995, som skulle komma att bli hela Europa smärta och skam, spelas om i huvudet om och om och om igen.
 
Så många barn. Så många nygifta. Så många nyblivna pappor. Så många som precis hade tagit sina första steg ut i livet när de rycktes ifrån oss på det mest hänsynslösa, kallblodiga och brutala sätten medan hela omvärlden likgiltigt såg på.
Vad finns mer att säga?
Var hittar man orden som kan beskriva den tyngd vi alla bär på?
Var hittar jag meningarna som kan förklara en mors bedrövelse, ett föräldralöst barns tårar?
Sorg är ett alldeles för litet ord, det låter så simpelt och banalt. Språket räcker inte till, världen har blivit tyst och utan ljud. Ingenting räcker längre till för att förklara det vi känner. Allting är bara stilla. Allting är förbi. Jag hoppas bara att rättvisan ska segra, så att mörkret som så tungt ligger över oss en vacker dag kan lätta.
 
We pray to You, Almighty God!
May grievance become hope!
May revenge become justice!
May mothers' tears become prayers,
that Srebrenica never happens again!
To no one, and nowhere.
 
Amin.
 
 
LÄSTIPS: "Okunnighet om Srebrenica gynnar folkmordsförnekarna" i Dagens Nyheter.

människan i en förvriden värld

Alla kommer vi, en dag eller natt, försvinna, varenda en av oss skriver en historia som kommer sluta med ingenting. Bara svart, bara ett slut, kanske inte ens det. Historier som kommer glömmas i tidlösheten, ty sedan tidernas begynnelse har allt som fått liv haft en tendens att gå under. Att gå förlorat, eller dö, med minnet, med människan. Min historia är inte på något sätt enastående eller ensam i sitt slag, måhända att den inte kommer bli storslagen, den kommer inte inspirera människor till att finna sig själva eller åstadkomma stordåd. Den är bara just det den är, en historia, som alla andras, fast den är min, bara min. Det är hela mitt liv och för mig är den fullkomligt originell. Och vi alla går igenom slagen på krigsfälten, den där oändliga kampen om livet, stridandes för en redan i förväg förlorad strid, bara för att kunna skriva vår historia, den där som kommer sluta med ingenting.

En människa må vara bara en förbipasserande bris genom livets alla årstider, och fler är de än fyra stycken, de är vår och sommar och vinter och höst och så finns det storm och lugn och åska och fröjd och grönska och dimmor och glädje eller förtvivlan. En människa må vara ingenting mer än det, något tillfälligt och kortlivat genom allt det där, men varenda en av oss lämnar spår. Somliga djupare än andra. Dessa avtrycks intensitet är inte en fråga om tyngd eller framgång, det handlar om förmågan att besitta någons hjärta, att känna dess sorger och lyckor som sina egna. Att vara god, att vara godheten, att sprida den för att krossa det svagaste som  existerar i dess mäktigaste form: ondska. Ondska. Jag smakar på ordet, känner på det, dess form och kanter, uttalar det med avsky, stannar till, drar ett djupt andetag. Det känns främmande i min mun. Smustigt, avskyvärt, motbjudande. Så litet, så obetydligt litet, men ack så ödeläggande, ack så förödande. Och den har varit upphov till en hel armé av frågor som har mascherat genom mitt huvud, förgiftat varje tanke, orsakat ett tillstånd av kaos. Men jag har utvecklats till att förstå; varje fråga är inte till för att besvaras, ty sanningen kan ibland vara farligare, skadligare än någon materia i vårt universum. Så jag tiger, jag behåller mitt lugn med en förlitan på Guds dom, medveten om att varje ord, varje tanke, varje handling har sitt pris.

morgon i jenin



Susan Abulhawa: Morgon i Jenin


Jag måste bara rekommendera denna fantastiska bok! Nu var det ett tag sedan jag läste ut den och jag har hunnit smälta berättelsen någorlunda, men åh vad den träffade. Vad den berörde. Vad den rörde om! Kanterna på min bok är helt nötta då jag har envisats med att bära den med mig vart jag än gick, att dra mig loss från den var helt omöjligt. Även nu när den är färdigläst är den svårt att släppa; den smyger sig in i ditt huvud och hjärta och bygger ett bo där. De mentala bilderna som uppenbaras när man läser en bok har få gånger varit så tydliga som nu, och de sitter kvar, djupt inpräglade.

Det här är en välskriven och otroligt gripande, omskakande berättelse om Palestina och dess bittra öde. Den tar oss med från början (början på slutet), från en lycklig palestinsk by som andades doften av frihet år 1948 till ett belägrat och sorgset Jenin år 2002. Läsarna slängs ur den ena händelsen in i den andra och allt är taget rätt ur historien, rätt ur den smärtsamma verkligheten. Vetskapen om att man läser om den terror som palestinska barn, generation efter generation, lever fyller en med djup förtvivlan. Boken är uppbyggd just på detta sätt; vi får följa generation efter generation - från en man till hans barnbarns barn. Kan ni fatta det? I mer än 60 år! De plågas i sitt eget land i ett oändligt krigsspel av de som själva utsatts för liknande saker! Man fylls med så mycket bottenlös sorg när det slår en att dessa barn inte känner till någon annan värld än den de föds till, fylld av hat, tårar, död, terror, sorg och smärta. Men mitt i allt kaos finner de även kärlekens magi, livnär sig på tron och hoppet om framtiden.

Den kan ge en lite segare läs-start, men ju längre in i boken man kommer och ju mer man lär känna karaktärerna desto svårare blir det att sluta, och desto svårare kan man lämnas oberörd. Man får ta del av en spännande historia (eller historier, alla invävda på ett fantastiskt sätt) om en familjs dramatiska öde. Mot slutet gick det inte längre att hejda tårarna. Jag grät för er, Palestinas barn..

sva bol svijeta

Någon frågade vad jag tycker om Angelina Jolies film (In the Land of Blood and Honey). Helt ärligt tycker jag (trumvirvel) inte den var så bra. Den lyckades inte röra mig. Först och främst kändes det konstigt och onaturligt att alla pratade krystad engelska genom hela filmen. Vidare gillar jag INTE storyn. Att hennes familj, grannar, vänner blir brutalt slaktade av serber och hon förälskar sig i en cetnik och njuter av det som är den största mardrömmen för andra kvinnor som är instängda som slavar tillsammans med henne i våldtäktslägret.. Come on. Really? Nikad. Nikad nikad nikad. It's just disgusting - ja jag var sjukt äcklad. Och slutet ska vi inte prata om (när han lämnar över sig själv, yeah right liksom), det var bara så skrattretande. Tycker filmen förminskar och förlöjligar kriget på det hela taget, inte med mening (Angelina var inte där, hon såg inte det, hon upplevde inte det och hon kunde inte gjort det bättre so I don't blame her) men så är det. Filmen präglas av för mycket passivitet, känslolöshet och tystnad. Kriget var ingetdera. Det är oerhört fint av Angelina, hon har en fin baktanke och hon har kämpat för att påminna världen om det fruktansvärda som skedde. Hon ska ha massor med creds för det! Kanske de som inte vet mycket om kriget på ett djupare plan tycker den är jättestark och jättehemsk, vad vet jag.. men jag gör inte det. Jag har sett mycket bättre filmer om kriget i Bosnien som väcker riktigt starka känslor, den här når inte riktigt dit.

Som jag läste någonstans att någon skrev; it starts with a really good idea, but then it fails in so many ways.

By the way tycker jag det är så löjligt med hysterin bland serber kring denna film. Hur de har rätt att hata en film som framställer deras nation som dålig, hur de ska bojkotta den, yaddi yadda. Som om tyskar förbjuder filmer som "The Diary of Anne Frank" och alla andra filmer som framställer dem som tyranner. Fakta är fakta, historia är historia. Genom att förneka gör man bara sig själv till åtlöje (hela världen vet ändå vad som pågick), då man direkt eller indirekt försvarar skräckväldet, krigsförbrytarna, mördarna och därmed ställer sig på deras sida! Varför inte visa lite mänsklighet och respekt istället, varför inte medge att det var så som det var och att det var fel, fruktansvärt fel?!

Boze, brani je od zla kad ne mogu ja

jag hade burit alla dina rädslor på min rygg
lagt sorgens börda på mina två axlar
gråtit dina tårar och kämpat mig igenom dina slag
med mina bara händer hade jag stridit mot ondskan, klöst, rivit, bitit;
om jag bara kunde beskydda dig från en smula sorg
jag hade lagt ytterligare en sten på mitt hjärta om det innebar en salt droppe mindre på dina rosenröda kinder

om jag bara kunde

tvärs över hav, berg och dalar hade jag vandrat
hållit dig i min famn tills allt det som gör ont slutar, försvinner
tills glädjen fyller varje vrå av ditt hjärta med sprudlande energi
tills dina små fingrar inte längre känner till något annat än värme och
dina ögon inte längre kan se något annat än skönhet

om jag bara visste hur


genom varje natt,
i var bön och önskan uttalar jag ditt namn
i var dröm och tanke ser jag dig;
djupet av dina oskyldiga ögon som återspeglar orättvisan av en splittrad värld

sarajevo red line


I fredags, den 6 april, var det precis 20 år sedan som belägringen av Sarajevo inleddes. 11.541 civila offer, som blev fråntagna sina liv i Sarajevo under belägringen, hedrades med 11.541 tomma, röda stolar - varav hundratals småstolar för de minsta offren. De tomma stolarna är en symbol för hur många människor som i fredags skulle ha suttit med och tittat på koncerten som hölls om de inte hade blivit kallblodigt mördade av fiendens hand.

Serberna belägrade staden i nästan 4 år vilket gör att det är den längsta belägringen i modern historia. Hundratals invånare saknade el, vatten, värme, mat och levde sina liv i skräck - i mörka källare som skydd. Hundratals människor försökte varje dag överleva hundratals granater. Hundratals liv som förvandlades till ett lotterispel när de gick längs gatorna där krypskyttarna vakade över dem varje sekund. Det var tjugo år sedan skräcken, fasan, allt det mest fruktansvärda en människa kan tänka sig satte igång. Det var inte bara början på slutet, det var slutet på början.

"One does not live here in order to live. One does not live here in order to die. One also dies here in order to live."
Mak Dizdar

människans tapperhet: att överleva sin existens

 
Det finns dagar som flyger oss obemärkt förbi. De passerar likt främlingar i förbifarten och vi hinner knappt ägna en tanke åt att de överhuvudtaget finns där som en del av oss; av livet, av dåtiden, av nuet och framtiden. Varje dag formar oss på ett eller annat sätt till de vi kommer att vara, och likväl är varje dag gestaltad av skuggan av det som en gång var. Hela nuet är uppbyggt av det som varit och det som komma skall. Inför varje val och varje steg begränsar vi oss själva, medvetet eller omedvetet, i tanke och handling - allt på grund av tidigare beslut, konsekvenser, erfarenhet och lärdom. Likväl begränsas vi, medvetet eller omedvetet, i varje tanke och handling av bilden vi har på hur framtiden ska se ut.

Vi avsäger oss från vilja, önskan, längtan. Vi ger upp det våra hjärtan begär och vi avstår från det som känns svårast att avstå från. Vi lämnar stigar där fötterna vill vandra och vi vänder blicken från det vi älskar att beskåda. Allt detta för det förflutnas och det framtidas skull. Det är endast våra drömmar som är så fria, breda och djupa i den grad som vi klarar av att ge den dimensioner. Det är en tröst, det är något fint vi har att klamra oss fast vid när förnuftet övertygar hjärtat att släppa taget om det som vi åtrår, eller när vi förbjuder oss själva att ro på vidden av tankarnas frihet.

Så vi anstränger oss. Vi försöker undvika att tänka, begrunda och älta vårt förflutna. Vi tycker inte om det, den där känslan av maktlöshet, hinder och ofullkomlighet, känslan av tyngd och börda när vi inser hur många felsteg vi tagit i livet, eller hur många människor som vi har sårat genom våra handlingar, eller, framförallt, hur många människor som har sårat oss. Alla bär vi dem. Ärren av förflutna band, krossad vänskap, misslyckade äktenskap, trassliga relationer - till oss själva eller andra. Alla bär vi spåren av glömda begär, förlorat hopp, bortslarvade drömmar. Alla har vi ögonblick som bryter ner oss till tystnad, stormen som kom så plötsligt. Ärr, rynkor, spår, sår. Alla har vi dem. Under skinnet. På skinnet. Synligt. Dolt. I ögonen, i hjärtat. Bakom ett leende, i en salt droppe i ögonvrån. Vi tampas med nostalgin, och ingen vågar egentligen bekänna det.

Vi fokuserar på framtiden, inte lika begränsad som vårt nu, men mer avlägsen än någonting annat. Vem kan garantera att morgondagen gryr? Det är ändock en lugnande känsla, för när vi tänker på vår framtid och ovissheten den medför känner vi en trygghet - vi vet i alla fall att någonting väntar oss. Någonting vi kan förändra, kanske rätta till, möjligen förenkla. Nya vägar vi kan vandra. Vägar som kanske, kanske, kanske leder rätt nästa gång. Nästa gång är alltid en bättre gång, tror vi. Och bagaget som vi har med oss; bagaget från den svunna tiden som ligger långt bakom oss - fyllt av alla möjliga känslor vi inte kan härska över - just det bagaget kommer vi att bära som en riktlinje för att nästa gång fatta bättre beslut. Trampa rätt. Såra färre människor. Undvika att själva bli sårade. Leva ett liv i någorlunda harmoni.

Och vi tror.
Vi tror på att imorgon kommer vara bättre än idag. Enbart för att natten ska vara enklare att uthärda. Enbart för att ögonlocken inte ska kännas tunga som bly när det är dags för oss att slå upp dem. Vi törstar efter utvägar, möjligheter, lösningar, svar och botemedel. Somliga av oss lever genom att komma ihåg, somliga genom att glömma. Men vi alla har någonting gemensamt. Vi alla kämpar med varje andetag vi tar för att överleva oss själva, för att överleva vårt inre.

till minne av elfte juli och en (8372) pojke

I

Varje ny gryning satt hon vid köksfönstret som vette ut mot skolgården med längtansfull blick. Trots tystnaden som härjade i varje kvadratmeter av huset och borrade ett svart hål fyllt av ingenting i hennes bröstkorg tappade hon aldrig tron om att de en dag kanske skulle komma tillbaka. Hoppet sägs är det sista som lämnar människan. Först när livet, när själen inte längre finns kvar för att låta ett hjärta slå, först då släcks det sista glödet av hopp.

En dag skulle hennes enda son, tillsammans med hennes livs kärlek, fyra bröder, otal vänner och grannar återvända.

Föräldralösa barns snyftningar, en mors övergivna gråt. Fortfarande kunde hon höra de smärtsamma tårarna trilla ner mot marken, slås sönder som kristaller mot den fasansfulla natten.

II

Han var fjorton år.
Han hade längtat med iver till sin födelsedag. Till den dagen då han äntligen skulle få nya skor. Börja på en ny skola. Lära kanna nya vänner. Han hade längtat till allt det som andra fjortonåriga pojkar längtade till. Att få börja leva.

Någonting inom honom sa att snart, snart skulle allt vara över. Det kallblodiga kriget hade hänsynslöst tagit oskyldiga liv under fyra års tid, men han visste.. att det snart skulle ta slut. Bättre tider väntar runt hörnet, så brukade hans mor säga, viska lågt for sig själv nar hon trodde att han sov. Mest av allt längtade han efter det. Han längtade efter tystnaden. Att granaterna skulle sluta eka bland bergen.

Men han visste inte vilket öde som väntade honom. Han visste inte vad en varm, solig dag i juli kunde bringa.
Han hade ingen aning.

III

Hon kunde fortfarande för sitt inre, i detalj, spela upp dagen då de kom. Som om det vore imorse eller igår kunde hon minnas sin sons oskyldiga ansiktsuttryck, förvridet av rädsla, stelt av skräck. Det fanns inte en enda tårdroppe på hans kind. Inte ett enda spår av ont. Bara smärtan i hans gröna ögon när han i förtvivlan försökte finna hennes blick som ett rop på hjälp.

Mamma... hade han viskat. Inget mer, bara det. Mamma. Hans röst ekade fortfarande ut i natten.
Mamma.
Mamma.
Mamma.
Hon hade skrikit, slitit, gråtit, kämpat. Förgäves.
Han är bara fjorton.
Ta inte honom.
Ta mig.
Han är mitt liv.

De hade hotat med att skjuta henne, gycklat om vem som skulle våldta henne först, pratat om att rista in ett serbiskt kors över hela hennes kropp. Men ingenting gjorde så ont, ont, ont som lidandet i den stunden hennes pojke, hennes lilla pojke, slets ur hennes famn.

Hon glömde det inte. Hon glömde det aldrig. Hon kunde inte sluta minnas hur de förde bort dem. Allihop. På rad gick de i tystnad, det enda som hördes var de minstas kvävda snyftningar begravda i sina mödrars bröst.

IV

De gick i en lång rad, två och två.
Händerna bakom ryggen, huvudet nerböjt. Ingen sa något, ingen fällde några tårar.
Alla visste vilket öde de gick till mötes. Att de promenerade rätt in i en skoningslös död. Men ingen sa någonting.
Framför honom gick grannens pojke. Tio, kanske elva år. Han såg ännu mindre ut med huvudet nerböjt och axlarna framåtlutade. De tunna benen såg knappt ut att kunna bära hans kropp, paralyserad av skräck.

Han såg sig försiktigt omkring. Alla gick lika lugnt med blickarna spända på marken framför sig. Som om det var den vanligaste sak att göra en varm dag i juli. Dagen som skulle bli förevigt märkt, föralltid fylld med ljudet av mödrars sorg. Hjärtat bultade hårt, han kunde höra det slå även uppe i huvudet, men lugnet vilade över honom som en förbannelse. Han ville skrika, kämpa, fly. Klösa, riva..

Som i ett töcken, i en dimma av oklarhet tryckte plötsligt en av de skäggiga männen honom ner på marken. Han visste att det inte fanns någon utväg. Han visste att han aldrig skulle få uppleva sin femtonde födelsedag, somna till sin mors röst någonsin igen. Lyssna på hennes viskningar som en vaggning till sömns. Yxan höjdes högt över hans huvud. Han kunde höra sin pappas förtvivlade skrik någonstans långt, långt borta. Smärtan spred sig likt ett gift in i venerna, förgiftade varje sinne, varje tanke, varje känsla.

Bara ett skrik hittade sin väg ut. Ett enda skrik. Sedan blev det tyst.

Hans sista önskan var att hans mor skulle finna honom igen.

V

Det värsta var inte över. Det värsta skulle aldrig ta slut.
Det värsta var att hon inte visste vad som hade hänt honom. Var hade de fört honom? Hur länge hade han plågats? Hade han lyckats fly, överleva? Hade han gråtit, skrikit om hjälp.. eller hade han i tystnad omfamnat slutet? Var är han? Var är hennes älskade? Var finns alla som någonsin höll hennes hjärta kärt?

Sto vas nema?

Trots att hon innerst inne visste att han aldrig mer skulle återvända, trots att hon visste att ingen av de bortförda någonsin skulle återvända, så skulle hon inte finna frid förrän hon kunde få sätta sig vid hans grav. Höja händerna mot skyarna och be en sista bön. Hoppets svaga flamma skulle fortsätta att brinna fram till den dagen någon dök upp i hennes dörr för att meddela att de hittat honom. Först då, när hon identifierat hans kvarlevor och sett den mörkblåa klockan som hade vilat på hans handled dagen han försvann skulle hon sluta vänta varje gryning vid köksfönstret som vette ut mot skolgården med längtansfull blick. Först då, när hon funnit honom igen.

Hennes enda son, en oskyldig själ.

Matbloggstoppen

RSS 2.0