nivran

jag hade burit alla dina rädslor på min rygg
lagt sorgens börda på mina två axlar
gråtit dina tårar och kämpat mig igenom dina slag
med mina bara händer hade jag stridit mot ondskan, klöst, rivit, bitit;
om jag bara kunde beskydda dig från en smula sorg
jag hade lagt ytterligare en sten på mitt hjärta om det innebar en salt droppe mindre på dina rosenröda kinder

om jag bara kunde

tvärs över hav, berg och dalar hade jag vandrat
hållit dig i min famn tills allt det som gör ont slutar, försvinner
tills glädjen fyller varje vrå av ditt hjärta med sprudlande energi
tills dina små fingrar inte längre känner till något annat än värme och
dina ögon inte längre kan se något annat än skönhet

om jag bara visste hur

genom varje natt,
i var bön och önskan uttalar jag ditt namn
i var dröm och tanke ser jag dig;
djupet av dina oskyldiga ögon som återspeglar orättvisan av en splittrad värld