never forget, never forgive 11 july 1995

Varje år den elfte juli upplever jag att världen blir en mörkare plats, så även idag. Det känns som att himlen plötsligt hänger som en tung börda över våra axlar, och maktlöst står vi i dunklet och famlar. Det blir tyst. Jag hör inte längre fåglarna locka varandra med sina rop, jag hör inte trädkronornas sång och vågorna lägger sig tyst och stilla mot strandkanterna världen över. Trafiken hade kunnat frysa, för dess brus når inte mina öron. Tystnaden lägger sig över berg och dalar, sväljer allt levande i sitt mörker och sorg.
 
Det blir tyst när vi minns den elfte juli, nittonhundranittiofem. Dagen som alltid kommer vara förknippad med sorg, bedrövelse och saknad på ett sätt som inte går att hantera. För lika hastigt som när en ljuslåga slocknar i brist på syre slocknade den dagen tio tusen liv - brutalt och i grymhet, i hjärtat av Europa. Alldeles i onödan, fullkomligt i orättvisa.
 
Finns det utrymme för tårar? Finns det utrymme för vrede och sorg? Eller är vi dem som i tysnad bör sörja, som i tysnad bör glömma, som i tysnad bör förlåta. Aldrig. I Srebrenicas namn skall vi aldrig glömma, aldrig förlåta. Alltid minnas. Femtio tusen människor var där idag för att begrava ytterligare 520 söner, makar, fädrar. Bröder, morbröder, farbröder, far- och morföräldrar. Grannar, vänner, kusiner, släktingar. Ytterligare 520 landsmän, 520 hjältar, 520 martyrer som blivit framgrävda ur några av de hundratals massgravarna. Femhundratjugo själar som inte funnit sin frid på sjutton år - fram till idag. Den yngsta var i tidiga tonåren, den äldsta 90 plus, några stycken var kvinnor. Jag stirrar på namnen och årtalen och försöker inte ens svälja klumpen i halsen, trycka bort tårarna i ögonvrån. Plötsligt har offrena ett ansikte, ett namn, en titel, en personlighet. De välkända filmklippen från de heta sommardagarna 1995, som skulle komma att bli hela Europa smärta och skam, spelas om i huvudet om och om och om igen.
 
Så många barn. Så många nygifta. Så många nyblivna pappor. Så många som precis hade tagit sina första steg ut i livet när de rycktes ifrån oss på det mest hänsynslösa, kallblodiga och brutala sätten medan hela omvärlden likgiltigt såg på.
Vad finns mer att säga?
Var hittar man orden som kan beskriva den tyngd vi alla bär på?
Var hittar jag meningarna som kan förklara en mors bedrövelse, ett föräldralöst barns tårar?
Sorg är ett alldeles för litet ord, det låter så simpelt och banalt. Språket räcker inte till, världen har blivit tyst och utan ljud. Ingenting räcker längre till för att förklara det vi känner. Allting är bara stilla. Allting är förbi. Jag hoppas bara att rättvisan ska segra, så att mörkret som så tungt ligger över oss en vacker dag kan lätta.
 
We pray to You, Almighty God!
May grievance become hope!
May revenge become justice!
May mothers' tears become prayers,
that Srebrenica never happens again!
To no one, and nowhere.
 
Amin.
 
 
LÄSTIPS: "Okunnighet om Srebrenica gynnar folkmordsförnekarna" i Dagens Nyheter.

Kommentarer
Postat av: Dilek

Älskar hur du skriver!! Så duktig du e, MashAllah!.. Jag hoppas oxå, att rättvisan kommer en dag att segra InshAllah!

Svar: Tack så mycket fina du! InshaAllah, det kommer den. Om inte på detta liv så finns nästa. Gud är rättvis!
Nida V.

2012-07-11 @ 22:40:37
Postat av: Umm Y

Väldigt vackert skrivit. Det är helt ofattbart att detta hemska ligger så nära i tiden men ändå inte lyfts fram mer...

2017-10-01 @ 11:26:05
URL: http://muslimskmamma.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen

RSS 2.0