människans tapperhet: att överleva sin existens
Det finns dagar som flyger oss obemärkt förbi. De passerar likt främlingar i förbifarten och vi hinner knappt ägna en tanke åt att de överhuvudtaget finns där som en del av oss; av livet, av dåtiden, av nuet och framtiden. Varje dag formar oss på ett eller annat sätt till de vi kommer att vara, och likväl är varje dag gestaltad av skuggan av det som en gång var. Hela nuet är uppbyggt av det som varit och det som komma skall. Inför varje val och varje steg begränsar vi oss själva, medvetet eller omedvetet, i tanke och handling - allt på grund av tidigare beslut, konsekvenser, erfarenhet och lärdom. Likväl begränsas vi, medvetet eller omedvetet, i varje tanke och handling av bilden vi har på hur framtiden ska se ut.
Vi avsäger oss från vilja, önskan, längtan. Vi ger upp det våra hjärtan begär och vi avstår från det som känns svårast att avstå från. Vi lämnar stigar där fötterna vill vandra och vi vänder blicken från det vi älskar att beskåda. Allt detta för det förflutnas och det framtidas skull. Det är endast våra drömmar som är så fria, breda och djupa i den grad som vi klarar av att ge den dimensioner. Det är en tröst, det är något fint vi har att klamra oss fast vid när förnuftet övertygar hjärtat att släppa taget om det som vi åtrår, eller när vi förbjuder oss själva att ro på vidden av tankarnas frihet.
Så vi anstränger oss. Vi försöker undvika att tänka, begrunda och älta vårt förflutna. Vi tycker inte om det, den där känslan av maktlöshet, hinder och ofullkomlighet, känslan av tyngd och börda när vi inser hur många felsteg vi tagit i livet, eller hur många människor som vi har sårat genom våra handlingar, eller, framförallt, hur många människor som har sårat oss. Alla bär vi dem. Ärren av förflutna band, krossad vänskap, misslyckade äktenskap, trassliga relationer - till oss själva eller andra. Alla bär vi spåren av glömda begär, förlorat hopp, bortslarvade drömmar. Alla har vi ögonblick som bryter ner oss till tystnad, stormen som kom så plötsligt. Ärr, rynkor, spår, sår. Alla har vi dem. Under skinnet. På skinnet. Synligt. Dolt. I ögonen, i hjärtat. Bakom ett leende, i en salt droppe i ögonvrån. Vi tampas med nostalgin, och ingen vågar egentligen bekänna det.
Vi fokuserar på framtiden, inte lika begränsad som vårt nu, men mer avlägsen än någonting annat. Vem kan garantera att morgondagen gryr? Det är ändock en lugnande känsla, för när vi tänker på vår framtid och ovissheten den medför känner vi en trygghet - vi vet i alla fall att någonting väntar oss. Någonting vi kan förändra, kanske rätta till, möjligen förenkla. Nya vägar vi kan vandra. Vägar som kanske, kanske, kanske leder rätt nästa gång. Nästa gång är alltid en bättre gång, tror vi. Och bagaget som vi har med oss; bagaget från den svunna tiden som ligger långt bakom oss - fyllt av alla möjliga känslor vi inte kan härska över - just det bagaget kommer vi att bära som en riktlinje för att nästa gång fatta bättre beslut. Trampa rätt. Såra färre människor. Undvika att själva bli sårade. Leva ett liv i någorlunda harmoni.
Och vi tror.
Vi tror på att imorgon kommer vara bättre än idag. Enbart för att natten ska vara enklare att uthärda. Enbart för att ögonlocken inte ska kännas tunga som bly när det är dags för oss att slå upp dem. Vi törstar efter utvägar, möjligheter, lösningar, svar och botemedel. Somliga av oss lever genom att komma ihåg, somliga genom att glömma. Men vi alla har någonting gemensamt. Vi alla kämpar med varje andetag vi tar för att överleva oss själva, för att överleva vårt inre.
Vi avsäger oss från vilja, önskan, längtan. Vi ger upp det våra hjärtan begär och vi avstår från det som känns svårast att avstå från. Vi lämnar stigar där fötterna vill vandra och vi vänder blicken från det vi älskar att beskåda. Allt detta för det förflutnas och det framtidas skull. Det är endast våra drömmar som är så fria, breda och djupa i den grad som vi klarar av att ge den dimensioner. Det är en tröst, det är något fint vi har att klamra oss fast vid när förnuftet övertygar hjärtat att släppa taget om det som vi åtrår, eller när vi förbjuder oss själva att ro på vidden av tankarnas frihet.
Så vi anstränger oss. Vi försöker undvika att tänka, begrunda och älta vårt förflutna. Vi tycker inte om det, den där känslan av maktlöshet, hinder och ofullkomlighet, känslan av tyngd och börda när vi inser hur många felsteg vi tagit i livet, eller hur många människor som vi har sårat genom våra handlingar, eller, framförallt, hur många människor som har sårat oss. Alla bär vi dem. Ärren av förflutna band, krossad vänskap, misslyckade äktenskap, trassliga relationer - till oss själva eller andra. Alla bär vi spåren av glömda begär, förlorat hopp, bortslarvade drömmar. Alla har vi ögonblick som bryter ner oss till tystnad, stormen som kom så plötsligt. Ärr, rynkor, spår, sår. Alla har vi dem. Under skinnet. På skinnet. Synligt. Dolt. I ögonen, i hjärtat. Bakom ett leende, i en salt droppe i ögonvrån. Vi tampas med nostalgin, och ingen vågar egentligen bekänna det.
Vi fokuserar på framtiden, inte lika begränsad som vårt nu, men mer avlägsen än någonting annat. Vem kan garantera att morgondagen gryr? Det är ändock en lugnande känsla, för när vi tänker på vår framtid och ovissheten den medför känner vi en trygghet - vi vet i alla fall att någonting väntar oss. Någonting vi kan förändra, kanske rätta till, möjligen förenkla. Nya vägar vi kan vandra. Vägar som kanske, kanske, kanske leder rätt nästa gång. Nästa gång är alltid en bättre gång, tror vi. Och bagaget som vi har med oss; bagaget från den svunna tiden som ligger långt bakom oss - fyllt av alla möjliga känslor vi inte kan härska över - just det bagaget kommer vi att bära som en riktlinje för att nästa gång fatta bättre beslut. Trampa rätt. Såra färre människor. Undvika att själva bli sårade. Leva ett liv i någorlunda harmoni.
Och vi tror.
Vi tror på att imorgon kommer vara bättre än idag. Enbart för att natten ska vara enklare att uthärda. Enbart för att ögonlocken inte ska kännas tunga som bly när det är dags för oss att slå upp dem. Vi törstar efter utvägar, möjligheter, lösningar, svar och botemedel. Somliga av oss lever genom att komma ihåg, somliga genom att glömma. Men vi alla har någonting gemensamt. Vi alla kämpar med varje andetag vi tar för att överleva oss själva, för att överleva vårt inre.
Trackback
