människan i en förvriden värld

Alla kommer vi, en dag eller natt, försvinna, varenda en av oss skriver en historia som kommer sluta med ingenting. Bara svart, bara ett slut, kanske inte ens det. Historier som kommer glömmas i tidlösheten, ty sedan tidernas begynnelse har allt som fått liv haft en tendens att gå under. Att gå förlorat, eller dö, med minnet, med människan. Min historia är inte på något sätt enastående eller ensam i sitt slag, måhända att den inte kommer bli storslagen, den kommer inte inspirera människor till att finna sig själva eller åstadkomma stordåd. Den är bara just det den är, en historia, som alla andras, fast den är min, bara min. Det är hela mitt liv och för mig är den fullkomligt originell. Och vi alla går igenom slagen på krigsfälten, den där oändliga kampen om livet, stridandes för en redan i förväg förlorad strid, bara för att kunna skriva vår historia, den där som kommer sluta med ingenting.

En människa må vara bara en förbipasserande bris genom livets alla årstider, och fler är de än fyra stycken, de är vår och sommar och vinter och höst och så finns det storm och lugn och åska och fröjd och grönska och dimmor och glädje eller förtvivlan. En människa må vara ingenting mer än det, något tillfälligt och kortlivat genom allt det där, men varenda en av oss lämnar spår. Somliga djupare än andra. Dessa avtrycks intensitet är inte en fråga om tyngd eller framgång, det handlar om förmågan att besitta någons hjärta, att känna dess sorger och lyckor som sina egna. Att vara god, att vara godheten, att sprida den för att krossa det svagaste som  existerar i dess mäktigaste form: ondska. Ondska. Jag smakar på ordet, känner på det, dess form och kanter, uttalar det med avsky, stannar till, drar ett djupt andetag. Det känns främmande i min mun. Smustigt, avskyvärt, motbjudande. Så litet, så obetydligt litet, men ack så ödeläggande, ack så förödande. Och den har varit upphov till en hel armé av frågor som har mascherat genom mitt huvud, förgiftat varje tanke, orsakat ett tillstånd av kaos. Men jag har utvecklats till att förstå; varje fråga är inte till för att besvaras, ty sanningen kan ibland vara farligare, skadligare än någon materia i vårt universum. Så jag tiger, jag behåller mitt lugn med en förlitan på Guds dom, medveten om att varje ord, varje tanke, varje handling har sitt pris.
Trackback
Matbloggstoppen

RSS 2.0