nivran

Jag måste bara rekommendera denna fantastiska bok! Nu var det ett tag sedan jag läste ut den och jag har hunnit smälta berättelsen någorlunda, men åh vad den träffade. Vad den berörde. Vad den rörde om! Kanterna på min bok är helt nötta då jag har envisats med att bära den med mig vart jag än gick, att dra mig loss från den var helt omöjligt. Även nu när den är färdigläst är den svårt att släppa; den smyger sig in i ditt huvud och hjärta och bygger ett bo där. De mentala bilderna som uppenbaras när man läser en bok har få gånger varit så tydliga som nu, och de sitter kvar, djupt inpräglade.

Det här är en välskriven och otroligt gripande, omskakande berättelse om Palestina och dess bittra öde. Den tar oss med från början (början på slutet), från en lycklig palestinsk by som andades doften av frihet år 1948 till ett belägrat och sorgset Jenin år 2002. Läsarna slängs ur den ena händelsen in i den andra och allt är taget rätt ur historien, rätt ur den smärtsamma verkligheten. Vetskapen om att man läser om den terror som palestinska barn, generation efter generation, lever fyller en med djup förtvivlan. Boken är uppbyggd just på detta sätt; vi får följa generation efter generation - från en man till hans barnbarns barn. Kan ni fatta det? I mer än 60 år! De plågas i sitt eget land i ett oändligt krigsspel av de som själva utsatts för liknande saker! Man fylls med så mycket bottenlös sorg när det slår en att dessa barn inte känner till någon annan värld än den de föds till, fylld av hat, tårar, död, terror, sorg och smärta. Men mitt i allt kaos finner de även kärlekens magi, livnär sig på tron och hoppet om framtiden.

Den kan ge en lite segare läs-start, men ju längre in i boken man kommer och ju mer man lär känna karaktärerna desto svårare blir det att sluta, och desto svårare kan man lämnas oberörd. Man får ta del av en spännande historia (eller historier, alla invävda på ett fantastiskt sätt) om en familjs dramatiska öde. Mot slutet gick det inte längre att hejda tårarna. Jag grät för er, Palestinas barn..