till minne av elfte juli och en (8372) pojke
I
Varje ny gryning satt hon vid köksfönstret som vette ut mot skolgården med längtansfull blick. Trots tystnaden som härjade i varje kvadratmeter av huset och borrade ett svart hål fyllt av ingenting i hennes bröstkorg tappade hon aldrig tron om att de en dag kanske skulle komma tillbaka. Hoppet sägs är det sista som lämnar människan. Först när livet, när själen inte längre finns kvar för att låta ett hjärta slå, först då släcks det sista glödet av hopp.
En dag skulle hennes enda son, tillsammans med hennes livs kärlek, fyra bröder, otal vänner och grannar återvända.
Föräldralösa barns snyftningar, en mors övergivna gråt. Fortfarande kunde hon höra de smärtsamma tårarna trilla ner mot marken, slås sönder som kristaller mot den fasansfulla natten.
II
Han var fjorton år.
Han hade längtat med iver till sin födelsedag. Till den dagen då han äntligen skulle få nya skor. Börja på en ny skola. Lära kanna nya vänner. Han hade längtat till allt det som andra fjortonåriga pojkar längtade till. Att få börja leva.
Någonting inom honom sa att snart, snart skulle allt vara över. Det kallblodiga kriget hade hänsynslöst tagit oskyldiga liv under fyra års tid, men han visste.. att det snart skulle ta slut. Bättre tider väntar runt hörnet, så brukade hans mor säga, viska lågt for sig själv nar hon trodde att han sov. Mest av allt längtade han efter det. Han längtade efter tystnaden. Att granaterna skulle sluta eka bland bergen.
Men han visste inte vilket öde som väntade honom. Han visste inte vad en varm, solig dag i juli kunde bringa.
Han hade ingen aning.
III
Hon kunde fortfarande för sitt inre, i detalj, spela upp dagen då de kom. Som om det vore imorse eller igår kunde hon minnas sin sons oskyldiga ansiktsuttryck, förvridet av rädsla, stelt av skräck. Det fanns inte en enda tårdroppe på hans kind. Inte ett enda spår av ont. Bara smärtan i hans gröna ögon när han i förtvivlan försökte finna hennes blick som ett rop på hjälp.
Mamma... hade han viskat. Inget mer, bara det. Mamma. Hans röst ekade fortfarande ut i natten.
Mamma.
Mamma.
Mamma.
Hon hade skrikit, slitit, gråtit, kämpat. Förgäves.
Han är bara fjorton.
Ta inte honom.
Ta mig.
Han är mitt liv.
De hade hotat med att skjuta henne, gycklat om vem som skulle våldta henne först, pratat om att rista in ett serbiskt kors över hela hennes kropp. Men ingenting gjorde så ont, ont, ont som lidandet i den stunden hennes pojke, hennes lilla pojke, slets ur hennes famn.
Hon glömde det inte. Hon glömde det aldrig. Hon kunde inte sluta minnas hur de förde bort dem. Allihop. På rad gick de i tystnad, det enda som hördes var de minstas kvävda snyftningar begravda i sina mödrars bröst.
IV
De gick i en lång rad, två och två.
Händerna bakom ryggen, huvudet nerböjt. Ingen sa något, ingen fällde några tårar.
Alla visste vilket öde de gick till mötes. Att de promenerade rätt in i en skoningslös död. Men ingen sa någonting.
Framför honom gick grannens pojke. Tio, kanske elva år. Han såg ännu mindre ut med huvudet nerböjt och axlarna framåtlutade. De tunna benen såg knappt ut att kunna bära hans kropp, paralyserad av skräck.
Han såg sig försiktigt omkring. Alla gick lika lugnt med blickarna spända på marken framför sig. Som om det var den vanligaste sak att göra en varm dag i juli. Dagen som skulle bli förevigt märkt, föralltid fylld med ljudet av mödrars sorg. Hjärtat bultade hårt, han kunde höra det slå även uppe i huvudet, men lugnet vilade över honom som en förbannelse. Han ville skrika, kämpa, fly. Klösa, riva..
Som i ett töcken, i en dimma av oklarhet tryckte plötsligt en av de skäggiga männen honom ner på marken. Han visste att det inte fanns någon utväg. Han visste att han aldrig skulle få uppleva sin femtonde födelsedag, somna till sin mors röst någonsin igen. Lyssna på hennes viskningar som en vaggning till sömns. Yxan höjdes högt över hans huvud. Han kunde höra sin pappas förtvivlade skrik någonstans långt, långt borta. Smärtan spred sig likt ett gift in i venerna, förgiftade varje sinne, varje tanke, varje känsla.
Bara ett skrik hittade sin väg ut. Ett enda skrik. Sedan blev det tyst.
Hans sista önskan var att hans mor skulle finna honom igen.
V
Det värsta var inte över. Det värsta skulle aldrig ta slut.
Det värsta var att hon inte visste vad som hade hänt honom. Var hade de fört honom? Hur länge hade han plågats? Hade han lyckats fly, överleva? Hade han gråtit, skrikit om hjälp.. eller hade han i tystnad omfamnat slutet? Var är han? Var är hennes älskade? Var finns alla som någonsin höll hennes hjärta kärt?
Sto vas nema?
Trots att hon innerst inne visste att han aldrig mer skulle återvända, trots att hon visste att ingen av de bortförda någonsin skulle återvända, så skulle hon inte finna frid förrän hon kunde få sätta sig vid hans grav. Höja händerna mot skyarna och be en sista bön. Hoppets svaga flamma skulle fortsätta att brinna fram till den dagen någon dök upp i hennes dörr för att meddela att de hittat honom. Först då, när hon identifierat hans kvarlevor och sett den mörkblåa klockan som hade vilat på hans handled dagen han försvann skulle hon sluta vänta varje gryning vid köksfönstret som vette ut mot skolgården med längtansfull blick. Först då, när hon funnit honom igen.
Hennes enda son, en oskyldig själ.
Varje ny gryning satt hon vid köksfönstret som vette ut mot skolgården med längtansfull blick. Trots tystnaden som härjade i varje kvadratmeter av huset och borrade ett svart hål fyllt av ingenting i hennes bröstkorg tappade hon aldrig tron om att de en dag kanske skulle komma tillbaka. Hoppet sägs är det sista som lämnar människan. Först när livet, när själen inte längre finns kvar för att låta ett hjärta slå, först då släcks det sista glödet av hopp.
En dag skulle hennes enda son, tillsammans med hennes livs kärlek, fyra bröder, otal vänner och grannar återvända.
Föräldralösa barns snyftningar, en mors övergivna gråt. Fortfarande kunde hon höra de smärtsamma tårarna trilla ner mot marken, slås sönder som kristaller mot den fasansfulla natten.
II
Han var fjorton år.
Han hade längtat med iver till sin födelsedag. Till den dagen då han äntligen skulle få nya skor. Börja på en ny skola. Lära kanna nya vänner. Han hade längtat till allt det som andra fjortonåriga pojkar längtade till. Att få börja leva.
Någonting inom honom sa att snart, snart skulle allt vara över. Det kallblodiga kriget hade hänsynslöst tagit oskyldiga liv under fyra års tid, men han visste.. att det snart skulle ta slut. Bättre tider väntar runt hörnet, så brukade hans mor säga, viska lågt for sig själv nar hon trodde att han sov. Mest av allt längtade han efter det. Han längtade efter tystnaden. Att granaterna skulle sluta eka bland bergen.
Men han visste inte vilket öde som väntade honom. Han visste inte vad en varm, solig dag i juli kunde bringa.
Han hade ingen aning.
III
Hon kunde fortfarande för sitt inre, i detalj, spela upp dagen då de kom. Som om det vore imorse eller igår kunde hon minnas sin sons oskyldiga ansiktsuttryck, förvridet av rädsla, stelt av skräck. Det fanns inte en enda tårdroppe på hans kind. Inte ett enda spår av ont. Bara smärtan i hans gröna ögon när han i förtvivlan försökte finna hennes blick som ett rop på hjälp.
Mamma... hade han viskat. Inget mer, bara det. Mamma. Hans röst ekade fortfarande ut i natten.
Mamma.
Mamma.
Mamma.
Hon hade skrikit, slitit, gråtit, kämpat. Förgäves.
Han är bara fjorton.
Ta inte honom.
Ta mig.
Han är mitt liv.
De hade hotat med att skjuta henne, gycklat om vem som skulle våldta henne först, pratat om att rista in ett serbiskt kors över hela hennes kropp. Men ingenting gjorde så ont, ont, ont som lidandet i den stunden hennes pojke, hennes lilla pojke, slets ur hennes famn.
Hon glömde det inte. Hon glömde det aldrig. Hon kunde inte sluta minnas hur de förde bort dem. Allihop. På rad gick de i tystnad, det enda som hördes var de minstas kvävda snyftningar begravda i sina mödrars bröst.
IV
De gick i en lång rad, två och två.
Händerna bakom ryggen, huvudet nerböjt. Ingen sa något, ingen fällde några tårar.
Alla visste vilket öde de gick till mötes. Att de promenerade rätt in i en skoningslös död. Men ingen sa någonting.
Framför honom gick grannens pojke. Tio, kanske elva år. Han såg ännu mindre ut med huvudet nerböjt och axlarna framåtlutade. De tunna benen såg knappt ut att kunna bära hans kropp, paralyserad av skräck.
Han såg sig försiktigt omkring. Alla gick lika lugnt med blickarna spända på marken framför sig. Som om det var den vanligaste sak att göra en varm dag i juli. Dagen som skulle bli förevigt märkt, föralltid fylld med ljudet av mödrars sorg. Hjärtat bultade hårt, han kunde höra det slå även uppe i huvudet, men lugnet vilade över honom som en förbannelse. Han ville skrika, kämpa, fly. Klösa, riva..
Som i ett töcken, i en dimma av oklarhet tryckte plötsligt en av de skäggiga männen honom ner på marken. Han visste att det inte fanns någon utväg. Han visste att han aldrig skulle få uppleva sin femtonde födelsedag, somna till sin mors röst någonsin igen. Lyssna på hennes viskningar som en vaggning till sömns. Yxan höjdes högt över hans huvud. Han kunde höra sin pappas förtvivlade skrik någonstans långt, långt borta. Smärtan spred sig likt ett gift in i venerna, förgiftade varje sinne, varje tanke, varje känsla.
Bara ett skrik hittade sin väg ut. Ett enda skrik. Sedan blev det tyst.
Hans sista önskan var att hans mor skulle finna honom igen.
V
Det värsta var inte över. Det värsta skulle aldrig ta slut.
Det värsta var att hon inte visste vad som hade hänt honom. Var hade de fört honom? Hur länge hade han plågats? Hade han lyckats fly, överleva? Hade han gråtit, skrikit om hjälp.. eller hade han i tystnad omfamnat slutet? Var är han? Var är hennes älskade? Var finns alla som någonsin höll hennes hjärta kärt?
Sto vas nema?
Trots att hon innerst inne visste att han aldrig mer skulle återvända, trots att hon visste att ingen av de bortförda någonsin skulle återvända, så skulle hon inte finna frid förrän hon kunde få sätta sig vid hans grav. Höja händerna mot skyarna och be en sista bön. Hoppets svaga flamma skulle fortsätta att brinna fram till den dagen någon dök upp i hennes dörr för att meddela att de hittat honom. Först då, när hon identifierat hans kvarlevor och sett den mörkblåa klockan som hade vilat på hans handled dagen han försvann skulle hon sluta vänta varje gryning vid köksfönstret som vette ut mot skolgården med längtansfull blick. Först då, när hon funnit honom igen.
Hennes enda son, en oskyldig själ.
gulaschsoppa

Ett mat-tips är gulaschsoppa, jag tröttnar i alla fall aldrig på det. Det är en sådan där maträtt jag kan göra lite då och då och jag är lika sugen varje gång. Som godast är det när man slänger i en massa olika kryddor som man själv vill ha i. Jag vet aldrig hur mycket och vad jag lägger i, brukar ösa på med kryddor och smaka av och krydda igen ifall det skulle behövas. Receptet är för ca 5-6 portioner.
- 1 stor gul lök
- 6 stora potatisar
- 500 g köttfärs
- 1 burk krossade tomater á 400 g
- 0,5 pkt passerad tomat
- 2 msk tomatpuré
- 7 dl vatten
- 2 vitlöksklyftor
- Salt, svartpeppar, paprikapulver, oregano, kött&grill-krydda och/eller andra kryddor
never underestimate a housewife
De första 34 sekunderna av filmklippet ovan - HAHA!
čupavci

En av de traditionella och underbara kakorna från hemlandet. Till smeten behöver man (nästan 25 st):
- 4 stora ägg
- 5 dl socker
- 4 dl mjölk
- 1,5 dl olja
- 8 dl mjöl
- 1 msk bakpulver
Sätt ugnen på 200 grader. Vispa ägg och socker pösigt. Rör ner resten av ingredienserna (som vanligt ska mjöl och bakpulver blandas tillsamans först). Häll smeten i en pappersklädd långpanna och grädda i ca 20 minuter. När kakan har svalnat, skär den i bitar (rutor). Jag kan tycka att bottnet ibland inte blir riktigt så tjockt som jag skulle vilja ha det, så man kan med fördel använda en lite mindre plåt än en långpanna också, alternativt öka lite på ingredienserna och få mer smet.
Under tiden den svalnar, gör glasyren:
- 2 dl mjölk
- 200 g mörk choklad
- 250 g smör
- 2 påsar kokos
Smält allt i en kastrull (förutom kokosen). Doppa kakorna i glasyren, ta hjälp av en gaffel (de kommer suga åt sig av chokladen). Täck sedan kakorna med kokos från alla sidor och låt dem stå en stund.
laxbitar i dillsås

Om ni gillade kycklingcurryreceptet kommer ni tycka om det här också. I alla fall om ni diggar lax. Att det går snabbt att laga är inte heller fel; den här laxgrytan kan man slänga ihop på en kvart-tjugo minuter. Och koka potatis till, givetvis.
- 500 g laxfilé
- 5 dl créme fraiche
- 1 tärning fiskbuljong
- Dill (mycket dill)
- Salt, peppar och citronpeppar (alltid citronpeppar till lax!)
delicato chokladbollar

Jag har ett recept på en lite lyxigare variant av vanliga chokladbollar/kokosbollar, som till smaken påminner en hel del om "delicatobollarna". Hemligheten ligger främst i att mixa havregrynet till ett slags havregrynsmjöl. De blir så goda!
- 6 dl havregryn
- 1,3 dl socker
- 3 tsk kakao
- 200 g rumsvarmt smör
- 2 tsk vaniljsocker
- 2 msk vispgrädde
- Ev. mörk choklad
puteva je mnogo, al samo Jedan je
"Gospodaru nas, ne dopusti srcima nasim da skrenu, kad si nam vec na pravi put ukazao."
Ali' Imran, 3:8
Ali' Imran, 3:8
kyckling i currysås (med ris)

En av favoriträtterna här hemma - dessutom enkelt att tillaga. Jag gillar när det smakar mycket curry och brukar ta slut på currykryddburken väldigt snabbt när jag gör den här maträtten.
- 4-6 kycklingfiléer
- 4 dl mjölk
- 4 msk mjöl
- Ca 2,5 dl creme fraiche och 2 dl gräddfil
- Curry
- Svartpeppar
- Salt
uštipci a la babo

Uštipci är så en lyxfrukost! I alla fall för bosnier. Det var alltid min pappa som stod för dem i hemmet jag växte upp i, och det är således honom receptet kommer ifrån. Vet att det finns olika ustipci-recept och en hel del andra sorter och sätt att göra dem på så är det någon läsare som har ett annat på lager är det bara att dela med sig. Detta receptet ger ca 12-13 st.
- 2 dl vetemjöl
- 1,5 dl rågsikt
- 1 tsk bakpulver
- 0,75 tsk salt
- 1 ägg
- 2 dl mjölk, ca
Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Knäck ner ett ägg och vispa försiktigt med elvisp samtidigt som du häller i mjölken. Det ska bli en relativt tjock smet, dvs mycket tjockare än vanlig pannkakssmet (justera mängden mjölk/mjöl vid behov). Hetta upp väldigt mycket olja i en stekpanna eftersom de ska friteras. Doppa en sked i olja så blir det lättare att klicka ut smeten i pannan. Ta en full sked med smet och häll i den heta oljan och stek/fritera på medelhög värme på bägge sidorna. Eftersom de har bakpulver i sig kommer de växa till sig också.
Jag tycker det är godast att äta med ost, typ keso-blandning (keso blandat med créme fraiche och lite salt på det) eller vitost med gräddfil. Och definitivt te till.
bloglovin
Jag hade 110 trogna bloglovinföljare på min gamla blogg. Ni vet väl att ni kan följa även denna på bloglovin? Klicka på ikonen under!
För övrigt får ni gärna skriva till mig i kommentarsfälten och berättad vad ni vill läsa och se mer av här, eller helt enkelt ge mig tips på vad jag kan skriva om så jag får en liten inspirationskick.
kad pogodi te strijela sudbine ti uzmi i poljubi je, Onaj sto ti nju posalje zna za tebe sta je najbolje
"Ne volite nesto, a ono moze biti dobro za vas; nesto volite, a ono ispadne zlo po vas - Allah zna, a vi ne znate."
Al Baqarah, 2:216
jordgubbstårta
Trots att jag tycker om att baka/laga mat (speciellt baka!) har jag aldrig tidigare gjort en riktig tårta förut (alltid mor min som brukade stå för dem på födelsedagarna), så det här var min första tårtdebut! En överraskning till min älskade make. Och jag är nöjd, om jag får säga det själv. Hade väldigt ont om tid så jag fick bokstavligen "slänga" ihop den men trots stressen blev den lyckad. Jag använde inget specifikt recept, utan gjorde fyllningar lite efter egen smak. Det är väl det som är det roliga med tårtor - fyllningarna? Man kan ju experimentera hursomhelst. Tänkte köra på jordgubbsmousse och vit-choklad-mousse men det sistanämnda hade tagit för lång tid så det blev vaniljkräm istället. Funkade utmärkt som kombo.
Tårtbotten
Tårtbotten
- 5 st ägg
- 2 dl socker
- 1 dl potatismjöl
- 1 dl vetemjöl
- 2-3 tsk bakpulver
Fyllning 1: jordgubbsmousse
- 400 g jordgubbar
- Marsanpulver
- 1,5 dl vispgrädde
Fyllning 2: vaniljkräm
- Marsanpulver
- Mjölk
Garnering
- 5 dl vispgrädde
- 600 g jordgubbar